De känns som igår, idag...
En månad sen idag.. Kan inte fatta att det har gått en hel månad utan dig min vän.. Dagarna går och jag kämpar vidare så gott de går.. Men det är inte lätt. Tomheten och det stora hålet i hjärtat tynger nå fruktansvärt..
Det sägs att tiden läker alla sår.. Men dehär kommer aldrig att läka. Det kommer bara att kännas lättare ju längre tid det går, men ett stort ärr kommer alltid att finnas kvar, o det kommer att synas o kännas..
Begravningen var det jobbigaste jag vart med om, Men det var samtidigt så otroligt vackert! Den musik som spelades, alla människor som kommit för att ta farväl. Jag tog inte farväl min vän, bara att vi kommer att ses en dag igen och du kommer alltid finnas inom mig. Jag kände hela tiden att du medverkade under begravningen, och var där för att stötta oss och klara oss igenom den dagen.
Tatueringen jag ska göra till minne av dig är nu färdig, så nu ska de bokas tid så jag får dit den så fort som möjligt. Det känns bara så rätt..
Du & Jag, min vän <3
Det lilla ordet varför har blivit så stort
så stort att det finns inga svar.
Det ropar i hjärtat som alltid det gjort
hos den som finns sörjande kvar.
Säg varför kan jag bara se
att mörkret ingen ljusglimt har
Säg varför får det svåra ske
Säg när får alla varför svar?
En enkel liten fråga har blivit så stor
så stor för det finns inga svar.
Och om man än tvivlar och om man än tror
så finns samma hjälplöshet kvar.
Säg varför kan jag inte få
från någon någonstans ett svar
Säg varför kan jag ej förstå
att allt ändå en mening har?
